SvTF bloggen

Äntligen tennis igen denna morgon. Var ett tag sedan jag och Ekersund körde, så jag var riktigt taggad. Körde först en elva som jag plockade hem. Sedan körde vi match. Sa jag att jag var taggad..? Inledde så fokuserat, bröt honom nästan blankt och följde min gameplan till max. Hamrade sedan in bra servar och rann iväg till 2-0. Hade sedan tankar på 3-0 innan han höll serve till 2-1. Fortfarande ingen fara på taket. bara att serva hem nästa game och tugga vidare. Kommer i underläge 0-40, men tänker bara som "Burken", en boll i taget. Får två bollar billigt och hammrar sedan in ett ess av guds nåde. Lika och allting borde vara under kontroll. Inte då, inte när det gäller Nilsson. Ger bort två bollar och han har brutit tillbaka och mitt 3-0 är plötsligt väldigt långt borta. Är sedan inte nära att bryta honom, blir själv bruten igen rätt så enkelt, och jag känner lika korkad som när jag var ett barn igen. Har ingen aning om vad som händer på banan, gamen bara rinner iväg. Han servar fram till 5-2. Sedan håller jag faktiskt till 3-5, krigar mig fram till 0-40 i hans serve, men chokar fullständigt. Fem raka bollar till Ekersund och jag avslutar med ett vråla ur mig min frustration, på ett sätt som inte är ok. Ni vet, så där obalanserat som man gör ibland. Lugn gott folk, det var tomt i hallen.

Så, dagens tankeställare blir följande: Jag kände mig alltså som ett barn igen, hade svårt att ta tag i situationen, att lugna ner mig och resonera med mig själv om läget. Istället lät jag det rulla på med mig efterföljande, helt utom kontroll. Det tål att tänkas på när man står bredvid som åskådare ( förälder eller tränare...) och suckar över att barnet spelar korkat/fel/dåligt. Det är inte så lätt alltid.

Min backhand gick i alla fall ok...

/Martin